Slås återigen av barns utsatthet i dagens Sverige. Så sårbara och så beroende av att vi vuxna tar vårt ansvar av att vara större, starkare, klokare och snälla.
Ofta ser jag precis det motsatta. Vuxna som sviker när barnet behöver dem som bäst. Vuxna som inte har tid eller som inte riktigt förstår vidden av ett svek. Vad det gör med barnets självkänsla. Vuxna som kanske inte ännu har förmågan eller erfarenhet av att reflektera över sin föräldraroll.
Det är inte lätt att räcka till! Inte lätt att fatta beslut eller att känna sig klok och trygg i alla lägen. Men att inte välja är också ett val, och jag tänker att vi alla har möjligheten att som vuxna våga utvecklas, våga möta våra rädslor eller vår okunskap, och välja att utmanas och våga möta våra barn istället för att vända dem ryggen. Våga ta hjälp om det behövs!
Alla barn är olika, alla vuxna likaså. Men det kan aldrig vara barnets ansvar att ”bygga broar” i dåliga relationer, det ansvaret vilar på oss som vuxna. Alltid! Vad är det som barnet försöker uttrycka när hen inte lyssnar på dig, inte går till skolan eller inte ”gör som du vill”?
Visst är det jobbigt att rannsaka sig själv och vända blicken inåt! På mitt eget agerande eller mina egna känslor och sårbarhet, då är det ju så mycket enklare att beskylla barnet för att vara ”lat”, ”trotsig”, ”okoncentrerad” eller ”utåtagerande”.
Har vi ställt oss frågan om det finns något i mitt egna bemötande, beteende eller tonfall som jag kan ändra för att ett samarbete ska kunna växa fram? Med tillit och respekt för varandra.
Barn är ensamma i världen om inte vi vuxna finns där, vågar stå upp för dem, vågar lyssna på dem, vågar respektera dem och ta dem på allvar.
Fullt ut!
Det är vårt ansvar som vuxna att lära barn detta förhållningssätt till medmänniskor, och det lär de sig bäst genom att se hur du gör!