Hör ett inslag på nyheterna ikväll. Och blir både ledsen och arg. Ännu ett inslag om de ”hemmasittare” som numera nog finns på varenda skola i Sverige.
ELOF – Elever med lång och ofrivillig frånvaro. Man kan se att frånvaron i de allra flesta fall är kopplad till psykisk ohälsa och ångest. Så långt ner som i åk 2 eller 3. Barn som uttrycker att de inte vill leva längre, inte orkar mer.
Vad är detta ett kvitto på? Vad är det ett svar och uttryck för? Man behöv
er inte vara doktorand i utvecklingspsykologi eller forskare i mänskligt beteende för att lägga ihop ett och ett, och få det till att Sverige kanske tyvärr gjort fel prioriteringar under alldeles för många år. Byggt en skola på vetenskapen pedagogik, vilket ju känns alldeles rimligt, men i hög grad förbisett andra vetenskaper som kunnat bidra med så viktiga kunskaper, teorier, förståelser och fakta kring hur vi människor fungerar. Och kunnat skapa skolmiljöer som anpassats med avstamp i barnens behov. Inte tvärtom.
Ta hänsyn till hur barns hjärnor utvecklas. Vad vi behöver i form av närhet och trygghet, framförallt i de låga åldrarna. Hur inlärning påverkas av rörelse och kost. Hur relationer och bekräftelse får oss att växa som människor och därmed också viljan att vara kvar, vilja lära oss, vilja bidra!
Vi vill alla finnas i ett sammanhang, vara delaktiga, ingå, tillhöra.
Ingen vill vara en ELOF.
Med orealistiskt stora klasser, där det blir svårt att hinna se varje elev, blir det också svårt att bygga relationer och få till närande och tillitsfulla samtal. Hur skulle det ens vara möjligt att elever får tillgodosett det som krävs för att känna trygghet och lust till ett livslång lärande? Och sedan, till de stora klasserna, lägger vi i värsta fall icke åldersadekvata krav med läxor och betyg långt ner i åldrarna.
Vi plussar på med stressade lärare, kanske pga arbetsbelastning och krav uppifrån, eller inifrån av sitt egna pusslande med livet. Vi plussar på ytterligare med ett ämneslärarsystem istället för klasslärarsystem i de yngre klasserna. Vilket innebär sämre möjlighet till en god lärare – elev – relation och sämre förutsättningar till just närvaro, meningsfullhet och den livsviktiga lusten för att lära! Barn behöver bli sedda, bekräftade och respekterade. Varje dag!
Den enskilt viktigaste skyddsfaktor för våra elever för att i vuxen ålder utvecklat en god psykisk hälsa, vet vi idag är att klara skolan och att känna stolthet för sin person. Att bygga starka barn med en god självkänsla och med ett hopp och tilltro till sina förmågor och till framtiden.
Vi behöver säkra en skola för alla. I vår läroplan står att barn ska ha tillgång till lika utbildning och en likvärdig utbildning. Det står också att skolan ska främja kunskapsutveckling, personlig utveckling och hälsa. Frågan är då, hur gör vi det på bästa sätt?
Mitt enkla svar är att vi ska bygga en skola där vi har som mål och ambition att varje dag ”tända stjärnor” i barnens ögon. Se dem, bekräfta dem, ta oss tid för dem. Så att de känner sig betydelsefulla och unika, precis som de unika personer de är! Då händer magiska saker.
Detta gör vi genom att sprida kunskaper, med aktiva strukturerade insatser om förhållningssätt och värdegrund, och med en öppen och ärlig diskussion med fler vetenskaper än den pedagogiska.
Det är vår skyldighet som vuxna. Det är inte barnens ansvar.